Måndag
På eftermiddagen måndagen den 18 oktober gick jag och Cristina ner mot bussstationen här i Calarasi, köpte biljetter för 19 lei/ person (ca. 11 kr) och satte oss på minibussen som skulle till Chisinau. Efter en timmes bussfärd var vi framme och tog oss vidare till Cristinas lägenhet, köpte färdmat till morgondagen. Var så klar tvungna att smaka på de underbara pumpefylldaplacintas som vi köpt, såå goda. Och kefir och te till det, sen läggdags och ställa klockan på halv fem till morgonen därpå.
Vid fem kom Cristinas vän Tania som vi skulle åka bil med till Bukarest, och hämtade oss utanför Cristinas lägenhet. Mörkt, men inte så kallt ute. Fram till rumänska gränsen var vägarna guppiga som vanligt, men så fort vi närmade oss den magiska gränsen blev vägarna genast mycket bättre. Vi passerade två passkontroller, fick stämplar i vårt pass och dom kollade in i bilen, bagage och ville veta om vi hade cigaretter eller sprit med oss.
Och så iväg, nu var vi i EU då, Rumänien. Passerade floden Prut som utgör gränsen mellan Rumänien och Moldavien. Sen kom regn och blåst… Det ljusnade och städerna och byarna vi passerade vaknade så sakteligen till liv.
Vid lunchtid, ca 12.00 anlände vi till Bukarest. Vädret var lite halvtaskigt men det var folk överallt och bilar i massor.
Vi åkte sedan till Valentins lägenhet, en vän till Cristina som vi skulle få bo hos när vi var i Bukarest. Han kom hem från jobbet på eftermiddagen och vi fikade allihop i köket. Tionde våning bor han på, och i centrala Bukarest så utsikten var fin, stadsaktig, park och hus, hus överallt. På kvällen kollade vi på ”Svart katt vit katt”, denna underbara film som är minst lika bra, om inte bättre ju fler gånger man ser den! Andra gången jag kollar på den här i Moldavien, och sammanlagt är det omkring tionde gången jag ser den.
Cristina hade inte sett den tidigare, så vi kollade och nu är hon också fast. Under min vistelse här i Calarasi har hon kollat på filmen tre gånger redan och Dadans dans har blivit ganska populär oss emellan haha.
Vi la oss alla med ett leende på läpparna.
Onsdag
Vi klev upp, åt frukost, Valentin hade gått till jobbet. Vi gav oss ut för att upptäcka Bukarest. Tog alla möjliga turistbilder, hittade gamla stan, ett konstområde med ateljèer och antikaffärer. Vi gick bland annat in i en antikaffär där man precis höll på att undersöka en ikon som en man hade kommit in med. Vi stod kvar och tjuvlyssnade och ikonexperten, som jag tror att han var, kom fram till att det var en ikon från 1800-talet. Ägaren verkade väldigt nöjd och packade varsamt ner sin ikon igen efter granskningen. Den var otroligt vacker…likt många andra tavlor och föremål där inne.
Det blev mest en upptäckardag, vi väntade på information från IM-kontoret i Chisinau om centret vi skulle hälsa på i Bukarest. Men det var svårt att få tag på föreståndaren till centret så informationen fick vänta, likt vissheten om när vi kunde åka dit och hälsa på.
När vi skulle ta en genväg mellan alla pampiga hus i gamla stan, fann vi ett vackert kloster med en gammal gammal kyrka. Med sjalar knytna om huvudet gick vi in för att skåda denna vackra skapelse. Så vackert! Se bilderna! Var dock lite svårt att ta kort inne i kyrkan, ville inte använda blixt. Sen tände vi ljus för det vi tänkte på och gick sen vidare.
Vi fann senare den mest populära restaurangen i Bukarest Carul Cu Bere, en jättegammal restaurang. Vi gick in och ville boka bord till sista kvällen, innan vi skulle åka tillbaka till Moldavien, men det var superfullt två dagar till torsdag och vi skulle åka fredag.
Vi gick vidare. Åt gott, maten var god där med! Sen hem till Valentin, försökte få information om centret. På kvällen fick vi veta adressen och att vi kan åka dit på torsdagen och hälsa på.
Torsdag
Kvart i elva gick jag och Cristina ner och tog en taxi till adressen vi fått av Juliana från Chisinau, till centret som IM startade 1993 i Bukarest. Taxichauffören sa att det var alldeles för långt att köra och att han ville ha extra betalt för tillbakavägen. Var inte så mycket annat att göra än att gå med på de extra pengarna, vi hade ju ingen aning om vart det låg…och inte han heller visade det sig. Han ringde till taxicentralen och ville ha vägbeskrivning och blev lite irriterad på oss för att han inte visste var det var. Och vi blev irriterade för att han sa att han visste var det var och ville dessutom ha extrapengar för bensinen tillbaka. Tillslut hittade han och vi var alla glada, det var en bit utanför stan men inte alltför långt utanför.
Vi ringde på porttelefonen, och en kvinna kom och öppnade. Vi blev välkomnade och gick in den del av byggnaden som var en del av centret. Det var som ett hem för 8 ungdomar med olika funktionshinder som man har adopterat till centret från olika barnhem i Rumänien. Vi hälsade på alla som jobbade där och på alla ungdomarna som var hemma.
På dagarna har dom lektioner och aktiviteter. Personalen består av sjukgymnaster, psykologer, terapeuter av olika slag, lärare och vårdpersonal. Lite som ett gruppboende med dagverksamhet inkluderat.
Sen fick vi träffa föreståndaren, Emilia Sandu, som dessutom kunde svenska, efter att ha bott i Sverige några år. Hon berättade hela historien från start till nu. Om hur IM 1991 började detta projekt som nu växt till flera olika center i Bukarest. Det vi var på är ett av flera.
Man jobbar med:
- Funktionshindrade barn, ungdomar och vuxna, har boende, daglig verksamhet och integrering i skolor.
- Barnhemsbarn
- Barn och familjer från fattiga förhållanden
- Ensamma, hemlösa och fattiga äldre människor
Det är en enorm verksamhet. 2003 var Drottning Silvia där på besök och i år har man fått reda på från ambassaden att Kronprinsessan Viktoria ska komma och hälsa på nästa år. Rumäniens president har också vart där, en gång på besök.
IM är fortfarande kvar och stödjer denna verksamhet, men man vet inte för hur länge. IM har slutat med att sända volontärer till Rumänien och vad jag förstår har man börjat en utfasning av sitt arbete i Rumänien. Men jag kan ha fel, jag hoppas att jag har fel för det här projektet hjälper så många människor och Emilia sa att målet är att kommunen ska ta itu med alla problem, arbeta för funktionshindrades rätt i samhället och hjälpa familjer som får barn med funktionshinder, men att det kommer ta lång tid att ändra inpräntande attityder och människors syn på funktionshindrade människor.
Efter några intressanta timmar på centret tog vi oss tillbaka till centrala Bukarest. Vi gick ut till en tättrafikerad väg och spanade efter taxi, minibuss eller trolibuss. Vädret var strålande fint, så vi gick en bit och kollade då och då bakåt om vi kunde se nått lämpligt fordon att åka med. Vi hoppade tillslut på en minibuss, och var snart i stan igen. Hoppade av och gick sista biten till Valentins lägenhet. Vi gick över en bro över en flod och nere vid flodkanten stod ett gäng farbröder och fiskade. Jag ville såklart fånga dom allihop på bild och när dom fick syn på mig var det speciellt en herre som ville vara med på foto, viftade med hatten och vinkade glatt J (se korten nedan).
Valentin ringde från jobbet och meddelade att han lyckats boka ett bord på Carù Cu Bere, restaurangen som jag och Cristina tidigare vart på i veckan och försökt boka bord på, men som var fullbokat. Valentin känner någon som känner någon så vi fick ett bord klockan 20.00 samma kväll J
Vi var ute tills det var dags för att åka till restaurangen, det var Valentin, Cristina och hennes man Fedja, Tania och jag som gick in genom svängdörren som ledde in till restaurangen. Så fint det var där inne! Gammaldags…mosaikfönster, högt i tak och mörkt trä överallt med vackra dekorationer. Vi gick en trappa ner och slog oss ner vid vårt bord. Nere i ena hörnet stod en orkester med dragspel, panflöjt och andra blåsinstrument. Valentin gick bort till farbrodern som spelade panflöjt, bad honom att spela Bubamara för oss och gav honom en slant och gick och satte sig igen. Efter en stund kom farbrodern gåendes mot vårt bord, spelande på sin panflöjt och ackompanjerad av orkestern i hörnet. Han kunde inte Bubamara så han spelade en annan melodi, en känd rysk, som jag typiskt nog inte kommer ihåg, men titeln är något i stil med ”vackra ögon”. Det var verkligen ett trevigt inslag :)
Vi åt gott och var glada och umgicks, denna sista kväll i Bukarest!
Thanks to all of you! And thank you Valentin for your гостеприимство/hospitality!
