Dagen började med en elegant och jättegod frukost serverad på ett bord med en vacker duk och nyplockade blommor i en vas. Jag som älskar kakor och bakelser blev görglad när jag såg att det stod en chokladtårtbit på bordet, det blev min morgonefterrätt som var såå god! Halv nio mötte jag sen upp Agneta utanför huset jag bor i och vi tog en promenad till IM:s huvudkontor på andra sidan stan. Vi gick ner till huvudgatan, Ştefan cel Mare, och svängde vänster här och där tills vi kom till en av alla Chisinaus parker med en vacker ortodox katedral belägen i mitten av parken på ett pampigt torg. Vi gick in och kollade och vilken vacker upplevelse det var. Färgstarka målningar en doft av bivaxljus och meditativa stämmor som sjöng någonstans inifrån. När jag kom in där kände jag att jag skulle kunna stå där hur länge som helst, för det var verkligen avslappnande att lyssna på kören och kolla på människor som kysste alla ikoner på traditionellt vis. Men vi gick vidare, vi skulle ju till kontoret.

Här är "The Cathedral of Nativity" (Födelsekatedralen) i Chisinau, det var hit jag och Agneta gick in och lyssnade på den underbara kören som lät som änglar. Jag gick hit en gång till senare på dagen, när jag lämnade kontoret för dagen, så stillsamt och rofyllt att bara stå där inne och lyssna och tända ljus. Katedralen är byggd på mitten av 1800-talet och kallas också för "The Christmas Chatedral".

Här ser man Födelsekatedralen i bakgrunden och i förgrunden står klocktornet. Det stod bredvid katedralen tills man under sovjets styre tog bort det skadade klocktornet efter att det skadats under andra världskriget. Strax efter Moldaviens självständighet 1991, började man rekonstruera klocktornet som det såg ut tidigare och nu står det på denna plats sen dess.

På 4:e våningen i ett högt svart glashus har IM som även kallas för IM SOIR (IM, the Swedish Organization for Individual Relief) här i Moldavien, har IM sitt kontor. På kontoret jobbar 4 stycken personer; Agneta, Juliana, Olga och Vera.
Jag får slå mig ner och får sen en genomgång om IM:s arbete i Moldavien och hur min vistelse kommer att se ut på ett ungefär. IM arbetar med ett program som heter DISAB ( disabilities program, ett program för människor med funktionshinder) samt att man även jobbar med något som förkortas OD (organisation development, organisationsutveckling, ). Dessa två "grenar" hör ihop då IM samarbetar med 8 stycken olika moldaviska organisationer runt om i landet som arbetar med frågor som för människor med funktionshinder och både DISAB och OD är till för att förbättra och framhäva funktionshindrades rättigheter i samhället. Syftet med OD är att utbilda de 8 organisationerna som IM stödjer att lära sig att göra sin organisation mer demokratisk så att alla får sina röster hörda, detta gäller även funktionshindrade, att de ska få sina röster och önsknigar tillgodosedda i de beslut som tas av organisationen. Detta är ett helt nytt, 3-årigt program som startade 2008, så 2011 ska det utvärderas och förhoppningsvis fortsätta om det gett bra resultat. Så det är ett ganska nytt sätt att tänka på i Moldavien, i en organisation här idag är medlemmarna lika med styrelsen och därmed blir inte alla röster hörda. Detta program är alltså till för att man ska försöka "lära in" ett mer demokratiskt tänk.

Moldavien har nyligen ratificerat (skrivit på och gått med på att genomföra de åtgärder som FN kräver för att fullfölja konventionen och anpassa lagarna efter vad som står i den konvention man skriver på) en FN konvention som handlar om funktionshindrades människors rättigheter. Men det sägs att det är ett politiskt spel, för att man vill närma sig ett medlemskap i EU, att förbättra de mänskliga rättigheterna är dock bara ett steg av många som återstår för Moldavien för att få gå med i EU. Det är nu det civila samhället, människor med drivkraft, att puscha på de punkter som måste uppfyllas enligt konventionen, så att staten känner trycket från folk som vill ha en förändring. Genom att ha raticifierat konventionen sätter redan större press på Moldavien att prestera så jag tycker att det är bra att dom bestämt sig för att skriva på. Man måste börja någonstans och kollar man tillbaka på Sveriges historia gällande funktionshindrades rättigheter var det inte så länge sedan vi själva brast i alla möjliga avseenden gällande behandling och bemötande. Dessutom har Sverige fått kritik för att bryta mot FN:s barnkonvention, efter behandlingen av flyktingbarn som inte tagits emot och skickats tillbaks till det hot dom flydde från.


Efter att Agneta berättat lite om hur IM arbetar här, tog Juliana över och berättade om hur mina tre månader här kommer att se ut på ett ungefär.
På måndag kommer jag få åka ut på landsbygden en bit nordväst om Chisinau, till ett samhälle som heter Călăraşi, där organisationen Dorinta drivs. Jag kommer få bo hos familjen som startade organisationen och som fortfarande jobbar aktivt i den. Där kommer jag vara i en månad som det ser ut just nu.

Maria, som är mamman i familjen, födde en son som fick Cerebral pares (cp) och pappan i familjen åkte till Kazachstan och jobbade för att tjäna ihop lite extra pengar till livet i Moldavien. Maria åkte och hälsade på sin man när han var i Kazachstan och upptäckte att det fanns rehabiliteringscenter för barn och ungdomar med funktionshinder av olika slag. Detta inspirerade henne till att själv starta något liknande hemma i Moldavien och det var så Dorinta startade. Maria och hennes man skänkte halva sitt hus till organisationen och jobbar nu aktivt med barn och ungdomar med funktionshinder som bor i kringliggande byar. Man åker runt och hämtar upp barnen hemma och kör dom sedan till Dorina/ Maria-centret där det pågår aktiviteter av olika slag om dagarna.

Världens barn har gjort ett kort reportage om Dorina och Maria-centret som finns på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=2Q1SZtfgb4s


Juliana berättade om när detta klippet gjordes, att det tog flera dagar och att journalisterna betedde sig respektlöst. Hos Andrei, pojken i början, och hans mamma och lillasyster bodde alla i filmteamet i tre dagar. Mamman köpte mat för sina sista pengar för att ha nått att bjuda på och journalisterna bara lämnade när dom var klara, utan tacksamhet eller avskedspresent.


Momentet med kvinnan som bär på sin dotter och sätter henne i bilen, bad journalisterna henne göra om runt sex gånger, tills dom blev nöjda med ljus och ljudsättning. Så hon fick bära ur sin dotter ur bilen, gå tillbaka en bit och så göra om allting igen.


Anders Lundin lovade en pojke att han skulle skriva och skicka ett brev från Sverige när han kommit hem igen. Han sa att han skulle skriva och berätta lite om hur han levde och har det i Sverige.
Pojken väntar ännu på det där brevet och detta klippet spelades in 2008...

Juliana, som hjälpte till som tolk i det här "inspelningsprojektet", deltog under alla de dagar som det tog att spela in "filmen" på och vid ett intervjutillfälle frågar en journalist ett av barnen:
-How does it feel to be different?
Juliana försökte översätta frågan på ett annat sätt, men pojken förstod ordet different, då det ordet är likt det rumänska ordet med samma innebörd, så pojken svarade iallafall på journalistens okänsliga och olämpliga fråga, smart och med eftertanke:
- Everyone are different beccause we all have different dreams in our lives.
Det var ett sådant klokt och fint svar, svaret finns med på ett ungefär i klippet (i slutet) men frågan är bortklippt.


Det är väl egentligen bra att man överhuvudtaget gör ett filmklipp om vad som händer runt om i världen, det som är så himla synd är att det sker på ett nonchalant sätt. Människorna som filmas är på ett eller annat sätt beroende av de bidrag som de organisationer som de får hjälp av får och är därför toleranta då de vet att en sådan här film är viktig och räknas som rapportering av det arbete som bidragspengarna går till. Det är lite skevt att man det är godhet på låtsas, att godheten existerar när kameran är på och att den suddas ut när kameran är av, människor kanske skulle bli godare av att hela tiden övervakas? Så att människor är mer medvetna om hur de beter sig. Vad vet jag, synd att bemötandet var krasst, rätt så skittråkigt faktiskt!


Det blev en hel del information på kontoret och rätt som det var var det dags för lunch. Jag och Juliana åkte iväg och tankade bilen och sen åkte vi och åt på ett litet uteställe. Jag berättade om alla människor jag såt utanför Polska Ambassaden när jag gick hem igår och frågade om det är så att de alla söker efter visum. Hon bekräftade det och sa att det är samma utanför Rumäniens ambassad, för att dom är med i EU, vilket lockar många. Min andra fråga var om det var många som fick visum av alla de som söker. Svaret är att det inte alls är många som får visum över huvudtaget, det är därför det är så mycket folk utanför ambassaderna, för dom har inget annat att gå till. Det är detta som givit upphov till att många moldaver arbetar illegalt utomlands, vilket i sin tur leder till utsatthet för människor, miserabla förhållanden och tyvärr ofta trafficking.


Juliana nämnde också de moldaver som lämnar Moldavien och sina familjer då de fått jobb utomlands och skickar pengar hem, de pengarna sägs täcka en fjärdedel av landets inkomster utifrån. En av alla negativa fakta i detta är att dessa pengar inte investeras med i Moldavien, utan försvinner utanför gränserna, de konsumeras.


Transnistrien var en ett till område som vi pratade om och det sägs fungera som en korridor för smuggling av människor (människohandel), trafficking, vapen, droger och annat illegalt över till Ryssland. En korridor för "smuggelhandel" från Asien och Mellanöstern in i Ryssland. Det är enorma summor det handlar om och det är därför Ryssland är så angelägna om att fortsätta ha kontroll över gränsbevakningen in och ut ur Transnistrien.


Det var nyligen en fråga som gällde Transnistrien som Moldavien satte sig emot, men som Ryssland hade stort intresse för i att det skulle gå igenom (jag kom tyvärr inte ihåg vad det gällde, men jag tror det handlade om gränsövervakningen). Ryssland har ju sina metoder för att få det dom vill. Moldavien är beroende av el- och gasförsörjning från Ryssland och Moldavien med sina ca.70 vinproducerade fabriker är också beroende av exporten av sitt vin till Ryssland, då det är en viktig inkomstkälla. Därför hotar Ryssland emellanåt att stänga av elen eller gasen alternativt att höja priset på båda och Ryssland införde för ett tag sen importförbud mot Moldaviskt procucerat vin, vilket påverkade landets ekonomi. Hur det är nu vet jag inte, det verkar som att det tillåts och förbjuds med jämna mellanrum.
Ryssland vill verkligen upprätthålla sin kontroll över Transnistrien och dom har metoder för att kunna göra det också.


Jag ville göra mig säker på hur det stod till med presidenten i Moldavien, vem är egentligen president? Jag har fått upp två olika namn när jag gått in och läst om det på flera olika trovärdiga sidor. Nu har jag fått svar iallafall. Det sista valet som var slutade med att det blev resultatlöst, det var ingen som vann, så det kommer att ske ännu ett val, ingen vet riktigt när, men det har sagts att det eventuellt blir i höst, i november närmare bestämt. Just nu sitter en tillfällig regering med en tillfällig president vid namn Mikhail Ghimpu.


Efter en god lunch och efterrätt åkte vi tillbaka till kontoret, där det skulle vara ett möte med en av IM:s samarbetspartners. Jag fick sätta mig och gå igenom lite papper som ska läsas igenom och sen blev klockan eftermiddag och vi bröt för dagen.


Dom här första dagarna är som en mjukstart för mig, jag introduceras, får lära känna Chisinau och Juliana och Agneta, och jag bor ju dessutom på ett hotell (även om det är ett litet sådant och det bör tilläggas att det är ett av de billigaste här i Chisinau, även om det inte alls märks på standarden).
Det verkliga projektet börjar på riktigt på måndag när jag ska till Calarasi.

Jag strosade huvudgatan bortåt och gick förbi detta åsiktsplank där några tjejer fyller på planket med ord.

Boulevard Stefan cel Mare.

Moldaviens nationella opera- och balettteater i Chisinau. 

Ännu en trolibus :) 

Mittemot opera- och balettteatern låg en biograf, jag gick dit och såg The Joneses. Jag fick god hjälp med att hitta till rätt salong och även om filmen var dubbad till ryska så förstod jag sisådär vart fjärde ord och kunde hänga med i handlingen. 

När bion var slut var det mörkt ute och jag gick förbi denna fint upplysta "Äreport of Chisinau" som står på huvudgatan, mittemot Moldaviens regerings huvudkvarter. Äreporten byggdes 1840 för att fira det ryska rikets seger över ottomanerna.

Detta rytmiskt härliga gatuband passerade jag på min väg hemåt,
folk omkring var glada och dansade :)

Huvudgatan.