Framme i Chisinau, Moldavien

Kl.18:15 kom jag iväg med flyget från Stockholm och strax efter 20:00 var jag framme i Munchen. Jag började med att strosa runt lite på Munchens enorma flygplats och kollade på människor, satte mig ner emellanåt och lyssnade på konversationer på alla möjliga språk utan att egentligen förstå någonting, men det är rytmen i diskussionen som är härlig att lyssna på och känna in. Att känna pulsen i människor runt omkring en oavsett varifrån de kommer och för en stund glömma bort sig själv. Från att ha varit hur mycket folk som helst överallt övergick flygplatsen till en öde plats efter klockan tio på kvällen.

Vid midnatt var det nästan bara jag som var där kändes det som. 

Runt ett på natten började städare dyka upp, den ena med mopp, den andra med påsar och en tredje med en åkande liten sopbil med släpvagnar efter sig fulla med sopor. Någon diskade och sorterade bestick i någon av alla flygplatsens restauranger och någon spolade i alla toaletterna… Massa olika ljud blandades i varandra och någon enstaka gång hördes skoklackar som rytmiskt slog mot golvet i stadiga steg på väg mot en förutbestämd gate.

Jag slog mig ner vid gate G25 och varvade mellan sömn och läsande. Det var mysigare än vad jag hade trott och jag led inte alls av att tiden gick sakta. 

Kl.06:00 vaknade flygplatsen till liv igen och rätt som det var var klockan halv nio och det var dags för mig att gå till min gate. Jag fick gå genom ytterligare en passkontroll och sen var jag inne i en ny, lika stor del av flygplatsen som jag nyss lämnat. Till planet fick vi åka buss en bit. Det var ett väldigt litet plan, men alla fick plats. Jag hamnade bredvid en dansk kille som skulle på affärsresa till Chisinau. Helt otroligt vad det är svårt att förstå danska! Men vi klarade oss och förstod tillslut vad vi ville ha sagt båda två genom att blanda in engelska och lite tyska.


Kl.12.05 landade vi i Chisinau, alla sprang av flyget som små kackerlackor för det var verkligen trångt och varmt där inne. Ute var också varmt men behagligare än i det lilla planet och solen sken på oss när vi trädde ut på "avstigningstrappen", såå härligt!


Jag lyckades hamna sist i passkontrollkön och iakttog en gubbe, som stod i en av de andra köerna, som höll på att ramla omkull när han stirrade sig blind på en ung snygg moldaviska i uniform, hade han trillat kanske han hade fattat att hon aldrig skulle kunna bli imponerad av en fet tysk äldre herre med fettsvål hängandes utanför bältet och dessutom hade en svettduk som han torkade sig i ansiktet med hela tiden innan och under flygresan. Men han trillade inte, han torkade sig med sin svettduk, andades (flåsade) och gick fram till passkontrollanten. Farbrorstackarn kanske är sjuk, men då hade ju det räckt, han behöver ju inte vara gubbsjuk också.


Nåväl, efter uthämtat bagage, packade jag på mig allt som en åsna med min tjocka vinterjacka som ett täcke över allt och började gå mot utgången. Jag spanade runt efter en skylt som det skulle stå något i stil med IM på men jag såg bara en skylt och på den stod det nått helt annat. Jag var så fokuserad på skylttänkandet att jag inte såg människorna runt omkring. Som tur var så såg dom mig och till slut fick dom kontakt med mig. Är det du som är Emma? Hörde jag någonstans snett framför mig. Där stod de två kvinnor, Juliana och Agneta, som skulle hämta upp mig och efter kindpussar (3st, måste lära mig, men det är som i Polen så det känns redan hemma…som mkt annat) började vi gå ut mot bilen.


Is´t your first time in Moldova? Frågar Juliana mig. -Yes it´s, svarar jag, varpå Juliana säger att "Then you should make a wish! Don’t say it loud, think it for your self". Och så är det för varje ny sak man gör för första gången, så jag har fått önska mig tre saker redan!


Vi sitter i bilen och kör från flygplatsen in mot Chisinau, Juliana, som ursprungligen kommer från en mindre stad utanför Chisinau, men som nu bor i självaste Chisinau, är utbildad läkare och jobbar nu på IM:s huvudkontor, berättar om huvudstaden och landet under färden. I Chisinau bor ungefär 600 000 människor och jag får reda på att har man tur så håller värmen i sig ända fram till mitten på november här i Moldavien. När vi stannar vid ett rödljus kommer en äldre dam i en knallröd klänning med vackra lila blommor på och en sjalett knuten om håret. Hon kupar handen framför ett bilfönster i taget, i hopp om att få en slant. Juliana plockar fram lite moldaviska leu och berättar samtidigt att pensionen i Moldavien ligger på 200 leu i månaden medan en hyra ligger på minst 1000 lev i månaden (1 leu = 0,6 kr). Det är oftast äldre kvinnor man ser i sådana här ”sammanhang” och det beror på att många är änkor och har problem med att försörja sig, då de är ensamma. Medellivslängden i Moldavien för kvinnor är 72,9 år och för män 65,7 år (jämförbart med medellivslängden i Sverige: 83 år för kvinnor och 78 år för män). Det är låga siffror men de har ändå blivit bättre och stigit med några år vilket Moldavien har fått god kritik för från FN, som tolkar det som ett tecken på att hälsan blir bättre.


Vi körde förbi ett fängelse, eller det fungerar som ett slags häktesfängelse, där man sitter i väntan på sin dom. På baksidan av detta faktiskt fina, gammaldagsa fängelse finns en lekplats/ park med gungor och bänkar och en busskur. Där sitter det ofta mödrar och släkt från landet som kommit dit för att lämna mat till sitt barn som sitter där inne, då maten inne i ”fängelsehäktet” inte är nått vidare. Det är sorgligt, sa Juliana, att se de mödrar som sitter där och väntar och se den skuld och sorg som hänger över dem. Det är ju inte deras fel att det blev som det blev. Det är svårt att leva laglydigt om det inte finns tillräckligt med förutsättningar för att göra det och när makthavarna inte lyssnar på folkets behov.


Sen finns det såklart positiva saker också, Juliana berättar mer om olika organisationer som jobbar inom olika områden för att människor ska få det bättre och jag ska få veta ännu mer om hur det ”goda arbetet” ser ut, vad som finns och vad som görs.


Till slut kommer vi fram till mitt hotell, Hotel Perla, som jag ska bo på fram tills på måndag. Det ligger i centralt i Chisinau och är som ett gemytligt familjehus. Trådlöst internet och frukost nere i den ganska lilla och mysiga entrén är två av flera bekvämligheter som finns här. Jag fick en nyckel och bärhjälp upp till rummet som är jättemysigt med ett fönster som vätter ut mot gatan.

Hotel Perla, här bor jag fram tills på måndag :)

Receptionen och här serveras frukosten på morgnarna jag bor uppför

trappan som syns till vänster. 

Utsikten från mitt fönster.

Jag fick tid till att duscha och byta om sen åkte vi iväg till ett matställe. Jag valde två moldaviska specialiteter, först soppa med en mild citronsmak, som jag tyvärr inte kommer ihåg vad den hette och sen mamaliga (en slags kompakt majsgröt) med kött och fårost till, det var jättegott!


Under måltiden fick jag lite information om hur mina tre månader här kommer se ut och jag ska få reda på ännu mer imorgon, jag är ganska seg idag efter resan och allt så dom tog det lite lugnt med mig, dom såg nog hur trött jag var. Sen åkte vi tillbaka och jag fick växlat lite pengar, köpte kontantkort till mobilen så jag kan ringa inom landet och sen blev jag hemkörd och vi bestämde att jag blir hämtad imorgon bitti och då ska vi åka till IM:s kontor här i Chisinau och då ska jag få träffa alla som jobbar där och få mer information.


Jag har ju dragit fram klockan en timme från svensk tid så efter att jag blev lämnad vid hotellet igen var klockan ca. 17.00 moldavisk tid och jag gav mig ut på egen hand på stan. Jag glömde ju så klart kartan på rummet och villade bort mig lite, men det är nästan bäst att göra så. För jag hamnade på en stoor marknad där det fanns allt och vilket liv av barn, ungdomar, äldre, ja människor i alla åldrar och hundar, duvor och katter.
Fina tanter i färgstarka kläder sålde meloner, paprikor, potatis, vindruvor, äpplen, tomater, solrosfrön, ägg och rätt som det var kom en bil full med vitkålshuvuden inbackandes vid en trottoarkant och luckan öppnades och man började sälja färska vitkålshuvuden. Vilka färger och vad levande!

Marknadens ena utkant på håll. Man ser lastbilen som har ett flak fullt med meloner och man ser lite av parasollerna där folk står under och säljer grönsaker.

Vissa såg dock trötta och slitna ut. Jag som, jag vet inte vad jag ska kalla mig, ”turist”, ”åskådare”, ”volontär” tycker det är fascinerande, jag tycker det är vackert och levande. Det känns som om det är en del av livet, gemenskapen, grönsakerna, frukterna, nylonstrumporna, ja allt. Och det är väl det, men för många är det verkligen en kamp. Det finns inget som heter förtidspension här inte, här kan man inte välja om man ska ”leva” och sluta jobba när man är 50 eller när man är 70, här måste man bara just leva för att överleva. Kämpa. Jag vill inte få det att låta jättehemskt, för det är väl en del i en livsstil och det är vackert, men det hade vart ännu vackrare om det gav resultatet att levnadsstandarden blev bättre. Vad jag har läst (hoppas det är sant) börjar det gå bättre för Moldavien.


Jag som älskar färska hemodlade tomater köpte mig fyra stycken av en man som kom från Turkiet. I södra Moldavien lever ju en turkisk minoritet, han kanske var därifrån. Han frågade mig varifrån jag var, jag svarade Sverige och sa att han var från Turkiet. Jag är än så länge lite osäker på om jag ska använda den ryska jag kan eller inte, då det är motsättningar bland folket om vilket språk man ska tala, rumänska, ryska eller moldaviska. De som vill att man ska prata ryska, vill att Moldavien ska tillhöra Ryssland, de som känner för rumänskan vill att Moldavien således ska tillhöra Rumänien och de som vill tala moldaviska vill att Moldavien ska fortsätta att vara självständigt. Så jag avvaktar med ryskan och ska försöka lära mig lite rumänska först så att jag kan blanda.


Jag köpte även bubbelvatten med hem av en dam. Med henne pratade jag ryska, för det sägs att de äldre i landet tycker att det var bättre förr, när Moldavien tillhörde Sovjetunionen och Ryssland. Men man ska väl inte generalisera, det är väl olika mellan äldres uppfattningar också. Men jag slog till med lite ryska och det gick bra, slutade till och med lite tyska, då damen sa bitte och skrattade efter att jag hade tackat för min flaska och var på väg att gå.

"Trolibus" (trådbuss) som körde förbi när jag var ute och spatserade. 

Eftersom jag som sagt glömde den fina kartan med ett kryss inritat där jag bor (ifall jag skulle tappa bort mig) på rummet så irrade jag omkring lite överallt när jag tillslut bestämde mig för att gå tillbaka. Precis när jag skulle korsa en väg såg jag massa människor samlade på en annan gata åt andra håller och skymtade dessutom en bit av Polens flagga bortom folkhopen. Jag var ju på upptäcksvandring så jag ändrade min färdplan (som ändå inte var så särskilt genomtänkt) och gick dit där folket var samlat. Det visade sig vara Polens ambassad och antagligen (detta är en hypotes) så hade människorna där en önskan om att ansöka om visum för att få åka till Polen. Jag pratade med min mor på skype och tydligen så är det många som vill till Polen för att söka ett bättre liv. Det kan stämma för folk satt på filtar, fyllde i papper och allt övervakades av två poliser med spända skafthattar.


Nu är jag tillbaka på mitt rum och tänker tänka igenom allt det jag redan fått se och ser fram emot de tre månaderna som precis börjat, men vad ska man göra med allt det som man ser som är orättvist och hemskt olyckligt? Jag ska försöka skriva om det här, så att det inte tigs om och jag ska skriva om det fina också, för det lär det finnas mycket av, så att det inte bara blir en tragisk blid som blir uppmålad.


Jag har inte fotograferat så mycket idag, jag känner att jag är för ”färsk” för att göra det. Jag kunde inte bara ta upp kameran på marknaden och ta kort på alla som kämpar när jag bara varit här i knappt en dag, jag måste känna in mig lite först innan jag tar de kort jag egentligen vill ta. Det känns kränkande att gå runt och ta kort på allt från första början, det är ganska slagkraftigt med att visa bilder, man skapar illusioner och först måste jag skapa mig en egen innan jag kan förmedla det vidare. Men några bilder har det blivit i alla fall.